frieme

Någonting som jag verkligen blir irriterad över är när någon ljuger. Det kan vara om en hur liten sak som helst, men just principsaken att någon ljuger för mig gör mig så himla arg, men kanske mest besviken. Jag är alltid ärlig, oavsett om jag har gjort något elakt eller om det någonting som jag har lovat någon men som jag sedan inte orkar, vill eller kan göra. Det spelar ingen roll vad det är, jag ljuger inte. Jag anser att det är mycket bättre att vara ärlig och säga direkt som det är, än att hitta på någonting. Man får bara ta igen skiten sen, när man ska stå tillsvars om varför man ljög.
Första gången jag märker att någon ljuger för mig så känner och tänker jag ”jaa, okejdå.. skit samma” men andra gången samma person ljuger, då sjunker han/hon så otroligt lågt i mina ögon. Jag känner ingen respekt för den personen nåmer. Det är inte så att jag aldrig mer kan prata med honom/henne igen, men personen tappar värde och är inte lika betydelsefull längre.

Jag funderar om det kanske handlar om mognad, med tiden lär man sig att våga stå för sina åsikter och vara ärlig… säga som det är!

.
.
.
.
Nåniiiin! Nu har jag slängt av mig lite av det, som tar viktig energi från mig.. nu ska jag fortsätta att plugga innan jag ska iväg och handla lite mat.

Hejpa =)